19 October 2020 Text och bild: Ilmo Niittymäki
En roadtrip bortom Pyrenéerna

När väder och vind får styra

ilmo10 Foto: Ilmo Niittymäki
ilmo13 Foto: Ilmo Niittymäki
Gränsen mellan Frankrike och Spanien bevakas av Pyrenéernas bergskedja. Det är en glesbefolkad och mindre turistisk sträcka än storebror Alperna. Men den ger en episk bakgrundsbild för en hederlig gammal solotripp på motorcykeln.

Kuststaden Biarritz är den perfekta platsen att börja mini-äventyret på. Med hjälp av Harley-Davidson Cote Basque i Frankrike fick jag en helt ny Road Glide Special som kompanjon att njuta av den fyra dagar långa resan tillsammans med.  


Att köra utan plan
och att bara
fokusera på nuet



På grund av Coronapandemin var alla mina planer på resor under våren och sommaren strukna från min kalender. Istället har mycket av tiden tillbringats i mer eller mindre lockdown med att bläddra igenom gamla foton från goda tider från förr.


När Europa öppnade upp så smått igen var det därför nödvändigt att få komma ut på vägen så snart som möjligt för att få lite frisk luft för min uttråkade hjärna.
Att köra utan plan och att bara fokusera på nuet är en slags terapi. Och efter att ha skickat några mail hade jag bokat en Road Glide Special från min lokala H-D återförsäljaren.



Jag ville att den här resan skulle handla om att köra. Och inte om att lösa en massa problem vid sidan om vägen halvvägs till ingenstans. Vilket hade varit verklighet om jag hade kört med någon av mina egna gamla hojar.


Nu var jag redo att känna dofterna, insupa naturen och känna mullret från motorn och lyckoruset genom hela kroppen så fort jag vrider på min högra handled. Lyckligtvis skulle vinden, motorns vrål och Lynyrd Skynyrd, som ljöd högt från högtalarna på motorcykeln, dölja skratten från de förbipasserande när de såg min uppsyn.
Du förstår ju känslan och ser bilderna framför dig. Jag längtade verkligen ut på vägarna.


Jag var i goda händer


Att plocka upp hojen gick hur smidigt som helst. Några papper som skulle undertecknas, en kort genomgång om hur man använder alla hjälpsystem och sedan var det bara att tuta och köra. Helt ärligt hade jag en helt annan uppfattning om den här hojen. Jag funderade på om det var rätt val av motorcykel för den här resan eller inte. Eftersom planen var att köra upp och ner längs de branta kurviga bergsvägarna i Pyrenéerna. Det kändes först som en väldigt stor och klumpig hoj för just det.



Men efter att jag kommit ut från den något hektiska trafikstockningen som de franska strandgästerna hade lyckats skapa, packade jag sadelväskorna med det viktigaste. Regnkläder, tält, liggunderlag, sovsäck, toalettartiklar, och lite kläder. Självklart tog jag med mig mitt stativ, drönare och min kamera också. Allt gick ner hur bra som helst utan att man måste var någon tetris-mästare. Jag var i goda händer. Jag behövde inte kompromissa någonting vad det gällde packningen. Allt fick plats i väskorna på hojen och jag var redo att ge mig ut på vägarna.
Jag svängde ut på vägen och såg bergen torna upp sig på himlen i söder.


Min riktning
var söderut



Jag hade en ungefärlig idé om var jag ville åka. Men eftersom planen var att inte ha någon plan alls så körde jag bara på.

Jag ville bara att väder och vind skulle få styra och vägleda mig de närmsta dagarna. De viktigaste var att jag äntligen fick göra något annat än att de dagliga rutinerna.

Jag använde GPS:en för att få hjälp att hitta till de minsta möjliga vägarna när jag var osäker i vissa korsningar. Men i allmänhet försökte jag bara se till att min riktning var söderut. När kvällen närmade sig kom jag fram till Saint-Etienne-de-Baigorry. Jag stannade för en snabb middag och för att vänta in det perfekta kvällsljuset när jag skulle passera över Izpegi-passet. Tyvärr drev det in en hel del moln innan solnedgången och jag körde den sista biten i tjock dimma.


Njuta av vägen till fullo



Det blev ett drastiskt väderomslag på toppen jämfört med hettan mitt på dagen och jag bestämde mig för att boka ett hotell någonstans i närheten. Som tur var hittade jag ett hotell i byn Baztain inte långt in på den spanska sidan. Efter att ha kört i den kalla dimman kändes rena lakan och en varm dusch riktigt skönt och jag somnade på en gång.


De första intrycken
hade helt lurat mig


Dagen efter vaknade jag i gryningen kollade ut genom fönstret. Molnen hade lyft och sikten var mycket bättre än kvällen innan. Efter en snabb koll på väder-apparna, som lovade sol hela dagen på den franska sidan, packade jag mina väskor och satte mig på hojen igen.
Jag satte av mot toppen av Izpegi och den här gången fick jag njuta av vägen till fullo. Med bra sikt och knappt någon trafik alls längtade jag efter att få lära känna hojen ännu bättre.

Det slutade med att jag körde upp och ner för passet tre gånger om. För varje runda blev kurvorna och hojen och jag mer och mer bekanta med varandra. Jag kände självförtroendet växa och jag blev ännu mer bekväm i körningen.
Jag blev förvånad över hur smidig hojen började kännas under mig. De första intrycken hade helt lurat mig.




Den låga tyngdpunkten var lätt att hantera även i den långsammaste av de långsamma hårnålarna. Bromsarna är helt otroligt effektiva och motorn är enormt kraftfull. Jag kände mig som en levande kanonkula som sköts fram. Jag hade ett stort leende från öra till öra samtidigt som jag lyssnade till tonerna av “Magic Carpet Ride” av Steppenwolfs.




 Jag hade hjälmkaraoke
större delen av dagen


På toppen av passet käkade jag lunch och snackade med ett flera andra hojåkare om Road Glide Special , om vägarna runtomkring och vart alla var på väg. Efter det var jag redo att köra vägen mot Col de Tourmalet. En av få platser jag märkt ut som sevärdhet på kartan. Vägen dit gick genom ett fint kuperat landskap. 


Jag hade hjälmkaraoke större delen av dagen. När jag körde genom byarna vinkade barnen till mig och människorna som vandrade längs vägen hörde en blandning av mullret från motorn och rockklassiker. Jag antar att jag var en rullande kliché...och jag njöt av det till max.



När jag kom längre in i Hautes Pyrenees-regionen (High Pyrenees) började vädret bli ganska svalt igen. Det var ingen mening med att köra upp till toppen på kvällen. Jag tog istället in på en campingplats i staden Luz-Saint-Sauver. Medan jag satte upp mitt tält, gjorde dimman sig påmind igen precis som kvällen innan. Det störde mig inte så mycket eftersom min sovplats var klar och det var dags att njuta av god mat och gott vin.


Efter den läckra middagen var jag redo att krypa in i mitt tält för en god natts sömn. Det lugnande ljudet av stilla regn såg till att jag somnade på en gång även ikväll.




Den följande morgonen var grå och dimmig. Det kändes nästan som att molnen hade fallit ned från himlen och landat i byn. Jag bestämde mig för att packa ihop och köra upp mot Col du Tourmalet som ligger 2115 meter över havet. Jag behövde köra väldigt högt upp för att komma ovan molnen och för att få se fenomenet som kallas Mer de Nuages som betyder molnhav. Jag var mycket optimistisk.


Iklädd full regnmundering fortsatte jag uppför den slingriga öde vägen. Eftersom klockan bara var sju på morgonen var det ännu inte så mycket trafik. Efter cirka 20 minuter förändrades ljuset och det blev alldeles gult. Då visste jag att jag skulle tränga igenom molnen så småningom om.


Den gula dimman var magisk och känslan av att klättra ovanför molnen var fantastisk. För varje meter blev ljuset lite ljusare. Snart var jag där, framme på toppen ovanför molnen. Solen fortsatte att stiga allt högre och himlen blev blåare och blåare. Jag var omgiven av bergstoppar som fortfarande hade lite snö kvar. Jag ställde mig bredvid motorcykeln och sög in energin, ödmjuk inför naturens skönhet. Inom en timme blev vägen livligare av både turister och cyklister. Det var dags för mig att köra nedåt igen.


Kryssade genom
det lantliga Spanien




Jag hade en skön pirrig känsla i kroppen efter det visuella skådespelet när jag körde ner till byn Campan. Där stannade jag för att äta frukost och titta på kartan. Efter all körning genom bergen kände jag behovet av att återigen få en öppen väg framför mig. Därför funderade jag ut en plan för hur jag skulle korsa gränsen till Spanien. Jag körde ut på D918 mot Saint-Lary-Soulan och vidare till gränstunneln i Aragnouet-Bielsa. Under den spanska solens heta lämnade jag långsamt bergen bakom mig och kryssade genom det lantliga Spanien på väg till öknen Bardenas-Reales.

Det kändes bra att stänga av allt för ett ögonblick och bara käka mil utan speciellt mycket ansträngning. Jag kom fram till Tudela sent på eftermiddagen i värmeböljan. Jag bokade ett hotell och tog en dusch. Jag var både svettig och dammig efter turen. Duschen återupplivade mig efter ytterligare 10 timmar i sadeln, och nu var jag redo för en kvällstur. Jag begav mig till nationalparken för att njuta av solnedgången i öknen.


Känslan av att
vara en riktigt
”lonely-cowboy”



Bardenas-Reales liknar Monument Valley, om än mycket mindre. Med en blandning av mäktiga kalkstenar, torn av krita och lera och åsar som eroderats av vatten och vind under århundraden.
Landskapet är nästan taget rakt av från mina favorit-westernfilmer som barn. Jag hade känslan av att vara en riktigt ”lonely-cowboy” när jag korsade genom landskapet mot solnedgången på min järnhäst. Jag stannade kvar till de sista solstrålarna försvann i horisonten innan jag återvände till hotellet.

Tillbaka i Tudela var planen att ställa motorcykeln i ett parkeringshus för att även låta den få en trygg natts vila. Infarten till garaget hade en väldigt brant nedfart och när jag kom ner till grinden fungerade inte den automatiska registreringsplåtläsaren. Grinden öppnades inte. Jag satt fast som i en fälla. Brant nedförsbacke bakom mig och en tung motorcykel under mig och jag kunde inte köra in i garaget. För första gången i mitt liv ville jag ha en backväxel på en motorcykel.



Jag stängde av motorn och lade i en växel och ställde hojen på sidostödet så den inte skulle kunna rulla nedåt. Efter några försök med att ringa på en ringklocka som satt på väggen öppnade sig grinden plötsligt till garaget och jag kunde köra in. Magi.


Av någon anledning hade motorcykeln inte registrerats i systemet. Jag tänkte att jag skulle försöka väcka någon nästa dag för att få hjälp istället för att försöka lösa det nu. Klockan var ändå 22:00 på en lördag så sannolikheten var inte så stor att jag skulle få hjälp ikväll ändå.
Mat och en kall öl lät som ett mycket bättre alternativ och eftersom att motorcykeln nu stod inlåst var ju problemet löst.


Efter några pintxos, små portioner mat som vanligtvis serveras på en skiva bröd, och en härlig kall öl gick jag över till hotellet för att sova.



Det hade regnat ganska hårt under natten och det var fortfarande lite skumt när jag tog mitt morgonkaffe på gatan utanför hotellet. När jag tittade på väderleksrapporten verkade det oundvikligt att jag skulle köra in i regnet på min rutt norrut mot Frankrike.
Jag ringde några vänner som bor norr om gränsen och de bekräftade att det svepte förbi regnmoln men inget som verkade långvarigt.


Jag skrattade
för mig själv
åt situationen


Det var inget att oroa sig över så jag kunde i lugn och ro njuta av att söndagsmorgonen vaknade till liv. Jag ville inte heller störa någon, som kanske också njöt av den stilla söndagsmorgonen, genom att behöva hjälpa mig ut från garaget.
I lugnt tempo samlade jag istället ihop min packning och checkade ut från hotellet innan jag gick tillbaka till garaget.


Där hittade jag ett kundtjänstnummer att ringa för att få hjälp. En ganska förbryllad dam svarade i andra änden och jag försökte förklara på lite olika språk för att förstå vilket språk som damen talade. Till slut lyckades jag på något sätt förklara situationen för henne på spanska eftersom hon inte förstod mina försök på varken engelska eller franska.


Jag brydde mig inte om att försöka förklara på finska eller svenska. Inom tio minuter efter samtalet dök hon upp. Jag fick betala 2,50 € för parkeringen samtidigt som hon ursäktade incidenten med att jag inte kom in som jag skulle kvällen innan. Den här gången åkte grinden upp så fort jag körde fram och jag kunde köra ut från garaget och fortsätta min resa.
Jag skrattade för mig själv åt situationen, vred på gasen och tog fart mot de mörka molnen norrut.




Strax utanför Pamplona välkomnades jag av det första ordentliga hällregnet och jag fick stanna och snabbt dra på mig regnkläderna längs vägkanten.
De stora regndropparna slog mot mitt ansikte till och från. Jag stod ut i en timme innan det jag behövde stanna för en kopp kaffe.


Jag tittade på regnradarn och bestämde mig för att köra lite mer västerut för att korsa bergen närmare havet. På eftermiddagen skulle det bli soligt igen vilket gav mig energi att fortsätta. Snart var jag tillbaka uppe i bergen igen. Jag körde harmoniskt genom kurvorna med ett bra flyt. Plötsligt vrålade en Dyna förbi mig. Det var uppenbart någon som kände till vägarna väl och jag bestämde mig för att haka på i det högre tempot.


Den barnsliga sidan inom mig väcktes och jag kände behovet av att se om jag kunde haka på honom. Vi körde längs den kurviga vägen i mycket högre hastighet än vad jag hade gjort om jag varit ensam. Jag tror att vi båda tyckte det var en trevlig tur. När han svängde av mot en bondgård nickade han vänligt mot mig för att säga hejdå och vinkade glatt med ena handen. Jag fortsatte en bit till på egen hand för att hitta ett ställe att äta några fler pintxos innan jag passerade gränsen tillbaka till Frankrike.



Slutligen kom den sista kurvan på väg 4400 och Frankrike öppnade upp sig framför mig. Jag njöt av de sista sträckorna genom landskapet medan jag körde ner mot Ainhoa. Där mötte jag upp några vänner och delade de återstående kilometerna hemåt med dem.  
När jag körde bakom mina vänners Sportsters från åttiotalet insåg jag att min kärlek till äldre maskiner inte förändrats trots detta korta, men väldigt trevliga, besök i nutiden med den sprillans nya hojen.


Bitterljuvt att
behöva säga
hejdå


Känslan att köra utan planering, att förbereda resan och att samtidigt undvika allt tänkbart krångel var en stor del av trippen för mig. Jag njöt verkligen av allt som Road Glide Special har att erbjuda. Den starka tjurliknande kraften, väggreppet och looken på motorcykeln.

Kombinerat med den överraskande smidigheten har hojen verkligen vuxit hos mig. Jag gav hojen smeknamnet ”El Toro”, som betyder tjuren, under resan. Ett namn som jag tycker är väldigt passande. Det var bitterljuvt att tänka att jag snart skulle behöva säga hejdå till hojen.


Sammanfattningsvis var resan lika fantastisk som man gör den till. En otrolig maskin i kombination med vacker natur och friheten att köra utan några bestämda planer. Det var precis vad jag behövde. En frisk fläkt medan jag distanserade mig från samhället och fick lite digital avvänjning.


Det blev ett snabbt hejdå till hojen när jag lämnade tillbaka den i butiken. Men minnet av vår resa kommer finnas kvar länge. Redan samma kväll loggade jag faktiskt in på datorn och surfade runt på annonser för att köpa en egen.


Den här webbplatsen använder cookies för förbättra din användarupplevelse, för säkerhetsrutiner och för statistik. Genom att fortsätta använda webbplatsen samtycker du till att cookies används.
MER INFO OK